Onsdag.
Idag var jag hos en manuell terapeut för första gången.. Har ju haft problem med min rygg sen jag var typ 16, och provat både sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer.
Har fått höra allt möjligt om vad det är för "fel" på den men det viktigaste e väl att jag är väldigt spänd, har ont och får låsningar till o från.
Det som funkat bäst e min kiropraktor jag gått till i ett år men det är för dyrt för mig plus att jag undrade om det kanske kunde hjälpa med något annat.
En kompis tipsade om just denna terapeuten så jag ringde och bokade tid för några veckor sen. Idag hade jag såklart en bra dag utan så mycket ont (eller det är ju bra, men typiskt att det alltid e så när man ska till läkare etc)
Kallades in på rummet och han bad mig att berätta om varför jag kommit hit och vad som var problemet. Jag började babbla på om vad de jag gått till tidigare sagt, men det var han inte alls intresserad av. Istället ville han veta vad jag trodde var orsaken och hur jag upplevde det.
Han frågade om det var några fysiska/psykiska sjukdomar i familjen, och min första tanke var att det inte är så farligt. Men när jag började berätta om mammas tidiga hjärtinfarkt (stressrelaterad...), de två självmorden på pappas sida, folk med depressioner, personen med fetma etc så insåg jag att det kanske var lite ändå...
Han frågade mig om jag varit med om något traumatisk i mitt liv som kanske kunnat påverka min fysiska hälsa och då fick jag en stor klump i halsen..
Hatar att berätta om det för okänt folk pga rädslan att bli dömd...
Men sa ändå att "jaaa, jag fick ju bulimi när jag var 16...". Han tittade inte på mig dömande, utan förstående och undrade hur jag fått hjälp för det. Jag berättade om psykologerna, dietisterna, läkarna, öppenvården, dagvården och slutenvården..
Jag har aldrig tänkt på det så innan, men det är klart att psyket och fysiken hänger ihop mer än man tror!!
Sen började han behandlingen, tittade och kände på min rygg, fixade en lite låsning, sa att jag var i fin form och inte alls behövde gå mer till kiropraktorn, att de tyvärr för det mesta vill mjölka folk på pengar, att jag visst kan börja simma igen om jag vill (har tidigare fått sagt att jag inte kan det pga ryggen) och att jag bara behövde komma tillbaka till honom när jag får akut ont.
Under behandlingen kom jag att tänka på fler saker jag har, som astman och ticsen, och det förklarade ännu mer.
Jag grät när jag berättade om bulimin och hade tårar i ögonen när jag sa hej då till honom.
Det känns nästan som att jag har blivit frälst, eller inte frälst men som att en stor sten lättat från mitt bröst och att jag har honom att tacka för mycket.
Kommentarer
Trackback
