Roligaste ikväll.
Var ju att ett ex dök upp där. Eller ex och, men en kille jag dejtade för en massa år sen. Han var egentligen sjukt söt. Jag fattade aldrig helt varför det rann ut i sanden. Sen möttes vi ute nåt år senare och pratade om det. Han sa att han hade tyckt jättebra om mig, men inte känt att han fick nån respons på det så han gav upp. Just det har jag hört av massa killar. Nåt fel e det ju på mig. Oavsett, han dök upp på otrohetssajten. Det står dock att han är singel (finns en del såna där också) och jag fick lust att skriva! Men det kan jag ju inte eftersom jag e gratismedlem (och dom nästan 500 kronorna i månaden har jag lust att lägga på andra saker...).. Som den Lisbeth Salander jag är hittade jag ju honom på Facebook, men vet inte helt hur jag ska förklara att jag hittade honom där så jag får helt enkelt hålla mig.. Damn...
Korkade jävlar.
Alltså. Jag vet inte helt vad jag ska med den här sajten till. En del av mig får ju lust att kartlägga så många otrogna jävlar som möjligt och sen gå ut med det. Typ. Hur det nu skulle gå till. En annan del av mig skiter i vad de gör å suger åt mig all uppmärksamhet jag får.
För det är inte lite. Nu har jag varit med i 1,5 dygn och jag har redan fått över 100 mail. Jag betalar ingenting för att vara medlem där, alltså kan jag inte läsa mailen jag får utan endast rubrikerna. Det har jag skrivit i min presentation och en del fattar ju vinken och skriver tex sin mailadress i rubrikfältet när de mailar mig. En del fattar inte, och skriver mail efter mail efter mail. Nåja.
Jag påstår inte att jag är någon Lisbeth Salander, men jag är ganska dutkig på att luska. Lägga ihop ett och ett, använda mig av de enkla sakerna som mail, nummer, namn men även leta mig igenom saker på nätet för att få reda på så mycket om en person som möjligt. (Detta gör jag bland annat om jag träffat nån ute, börjat dejta nån etc. Antar att jag har lite svårt att lite på personer.) Just när det gäller detta så startade det med att jag ville kolla om han använde sig av ett fejkat kort eller inte.
Hade JAG varit gift och medlem på en otrohetssajt på jakt efter en älskarinna så hade jag tagit en del säkerhetsåtgärder. 1 Inte använda mitt riktiga förnamn, inte heller mitt eventuella mellannamn 2 Skapat en ny mailadress som inte avslöjar så mycket i namnet och som bara används i detta syfte. 3 Aldrig lämna ut telefonnummer.
Jag har gjort lite efterforskningar på 3 av männen jag pratar med.
Den ena är lite försiktig av sig, men gav ändå ut såpass mycket ledtrådar att jag nu vet var han jobbar, bor, heter och har för telefonnummer.
Den andra är jag övertygad använder sig av ett falskt namn och den enda ledtråden jag fick kan hjälpa, men det kräver massa tålamod. Har alltså nada på honom än så länge.
Och den sista, idioternas idiot (som ja inte ens mailat med och absolut inte kommer höra av mig till) skrev ett telefonnummer i en mailrubrik. Jag kollade såklart upp det, hoppades för hans skull att det var ett oregistrerad men NEJ. Han har gett mig sitt vanliga nummer. Hittade ju honom direkt på facebook. Killen är i mitten av 20-åren och har en jättesöt tjej som man ser på facebooksidan. Där tappade jag lite lusten. Jag vet ju att alla dessa killar/män har tjejer/fruar etc. Men att se det sådär. Det kändes i hjärtat. Det hade kunnat vara jag eller en vän.
Otrohet & dubbelmoral.
Jag e usel på att uppdatera här. Är sjukskriven, inte mest pga av maten utan stressrelaterat. Fast det har såklart med maten att göra också. Jaja. Händer alldeles för mycket nu och jag orkar inte ta ställning till nåt.
Igår gick jag med i victoriamilan. För jag tänkte att "varför inte ännu ett stressmoment". Haha. Jag är en kärlekscyniker. Kommer aldrig våga gifta mig eller få barn för att jag är övertygad om att alla män är otrogna. Har träffat för mycket svin, hört och sett för mycket för att tro annat.
Önskar jag kunde vara mer blåögd, men nope.
Sen har jag inte heller varit så trogen, men allt det startade när jag ändå kände att allt var fucked up.
Så nu är min plan att träffa giftna män. Jag tänder på det. På nåt konstigt sätt.
Oaktiv.
På alla sätt. Eller nej, egentligen inte. Jag är ganska social. Och förkyld, kanske så att min kropp inte orkar lika mycket. Därför har jag ätit lite mer sista veckan vilket resulterat i 2 kilo upp. Så fort febern är borta så ska dom bort. Men jag behövs på jobbet och för att orka med det måste jag vara frisk. Härligt att jag känner att jag måste bortförklara varför jag äter. I guess I´m doing that to myself. Hm.
Drömde att jag var supersuperdålig i anorexi häromdan. Jag var i en park med två bekanta som jag låg inne på sjukhuset med. Jag var så smal att jag var tvungen att "dra överskottshuden" på plats när jag reste mig upp för det var för mycket av det. Jag var irriterad och dom bara frågade om jag hade bestämt mig, om jag hade sökt jobb och gjort det och det och det. Jag skrek nej och gick därifrån.
Du är nog den.
Först kan jag ju bara säga att efter alla påtryckningar från jobbfolk o vänner angående att jag ser "så sjuk ut" så åt jag middag både igår och idag och nuhar jag gått upp 2 kilo. Hur fan är det möjligt att gå upp så fort? Vill bara spy, de kilona ska bort innan jag åker hem till helgen. Å på tal om att spy så har jag inte gjort det sen resan. Stolt!
I alla fall, jag har dragit igång en relation igen.
En person som jag känt i åtta år. Det är sjukt. Åtta år. Han känner mig på ett sätt bättre en de allra flesta, men han bor så långt bort. Våran kontakt har gått i perioder. Vi har aldrig varit ett par, utan är väl vad man kallar vänner. Fast vänner som tycker om varann. Just därför har vi inte haft så mycket kontakt när vi har varit i relationer. Å varje gång vi tar upp kontakten så blir jag värsta lilltjejen som går runt och ler och det är värsta bergochdalbanan i magen. Hans problem är att han är väldigt dålig på att höra av sig. Och jag är en sån som blir väldigt väldigt osäker när folk gör så. Jag börjar direkt tänka att han säkert har gått tillbaka till sitt ex. Helvete. Å sen när han väl hör av sig (vi snackar dagar här, inte veckor, jag vet att jag är störd men jag tänker på honom ofta) så är allt som glömt. Och jag vill ju såklart inte säga till honom om det här, det känns så dumt. Å varje gång vi tar upp kontakten igen så lyckas jag liksom glömma det här, att jag inte mår bra av det.
Jaha.
Uppdaterade sist nästan en vecka innan jag skulle till Spanien. Resan var kul,maten gick åt helvete. Hade tänkt försöka vara duktig. Men eftersom pappa och hela familjen köper min "hej jag går på typ lowcarbdiet" så kändes det som att jag inte kunde äta kolhydrater allt och blev ännu mer besatt. Åt ibland i smyg etc. Dag 3 av 7 så småtjafsade jag med pappa, blev så fruktansvärt arg och ledsen att jag gick till affären och köpte massa cola och kakor. Vi hade två lägenheter och var nästan bara i den ena så det var fritt fram för mig att hetsäta och spy. Och sen fortsatte det så, ingen mer överätning men jag spydde en gång per dag resten av resan.
Nu är jag på den vikten jag hade som mål innan resan. Men jag tror inte jag är en typisk anatjej. Om det nu finns såna!?! Visst, å ena sidan så vill jag ju ner ännu mer hela tiden,men en del av MIG finns kvar och försöker kämpa emot.
Jag tycker jag är ganska fin nu (men absolut inte smal) men nu har folk på jobbet börjat kommentera min vikt och de får mig att känna mig så JÄVLA FUL!!
"Vad tunn du har blivit, nu får du inte gå ner mer i vikt. Fast jag är lite avundsjuk. Höhö" (Kan man höra nåt värre?)
"Nu får du inte gå ner så mycket mer, snart finns det ju inget kvar av dig"
"Nu är det nog dags att du tar tag i det och börjar äta, du ser sjuk ut"
Av de jag känner som vet om det får jag höra att "visst det finns tjejer som är smalare än dig, du är inte värsta skelettet, men nu ser man på dig är du är för smal för att vara dig så att säga. Ditt ansikte ser stort ut och man ser att du är sjuk.
Nu vill jag med andra ord bara gömma mig under täcket. Jag vill inte gå upp. Jag vill inte gå ner. Jag vill inte heller se ut som en tjej med jävla ballongansikte. Alltså, what to do?
Var i alla fall hos läkaren och har nu satt igång ett projekt med att hitta en psykolog till mig.
Haha, angående det, det är kul att mina vänner känner mig för väl. För idag fick jag höra "och du, gå inte ner dig ännu mer innan du får hjälp för att du tänker att det blir lättare då". Jag bara eeeeh nej vaddå det skulle jag väl aldrig göra?
Eller så är det exakt det jag gjort varje gång jag fått hjälp. "Bara ner några kilo till så att jag har lite att kunna gå upp sen utan att bli tjock.".Fuck
Tiiisdag part 2
Klarade mig fint på jobbet med att bara äta lunch bestående av 2 knäckebröd med skinka, en halv avocado och en liten joghurt. Det blev en hel del papsi max. och 5 småkakor. Fan varför måste vi ha såna på jobbet?
Tog en lång promenad efter jobbet, lite mer än en timme, sen hem och gjode tacos. Som inte stannade kvar i magen. 5 dagar kvar till Spanien, många kilo kvar.
nej. nej. nej. nej.
Igår åkte jag hem till en kompis som bjöd på middag. Fullkornspasta och lite korv med oliver, fetaost och lättdressing. Sen bjöd hon på kanelbullar och jag åt 3 stycken. TRE!! Kom hem vid halv elva och problemet när jag väl äter är att då blir jag hungrig i g e n (alltså bäst att ite äta för att slippa bli hungrig.) Så då åt jag 2 knäckisar med leverpastej.
Så ringde en vän till mig. Hon är en av mina allra närmsta vänner,men vi har bara känt varann i 3 år så det här e första gången hon får se mig med ett ordentlgit återfall. Det är hon som tjatade på att jag skulle ringa min läkare etc. jag älskar henne och vet att hon abra vill väl men jag vet inte helt hur jag ska förhålla mig till henne. För jag märker hur frustrerad hon blir av att jag e sjuk. Såjag har inte träffat henne nu på två veckor och det var ett tag sen vi pratade i telefon och speciellt om det här. Men igår så var det massa saker hono undrade över och jag svarade. Tror att hon fick en chock för att jag var så ärlig. Så sa hon att hon märkte så stor skillnad på mig från i somras, hur jag pratade om det. Hon sa att hon inte visste vad hon skulle säga till mig, att hon såg på mig som en skör blomma som hon var rädd att trampa sönder... Jag sa att hon fick säga vad hon ville,att jag klarar mig, att det går bra. hon började gråta och sa att hon var rädd att hon skulle förlora mig . Jag är ju glad att hon bryr sig men samtidigt, återigen jag som ska trösta andra. Vem ska trösta mig?
Jag berättade om min ångest för familjeresan nästa vecka, att det värsta är att jag inte får väga mig. Att det inte så mkt handlar om att jag måste gå n e r men att hålla kontroll. Om jag inte får ha kontroll på en vecka är risken stor att jag äter extra lite för att försäkra mig om att jag verkligen inte går upp och då kanske jag tappar kontrollen. Typ så.
Iaf, imorse när jag vägde mig (efter ETT MISSTAG IGÅR). Så visade vågen på ETT KILO UPP.
Och så säger folk att man inte går upp av att äta litee extra en dag. Baha. nu har jag massa kilo att gå ner innan lördag, helst 3.
Helg...
I fredags åt jag ganska lite, men även lite när jag kom hem från jobbet vid 21-tiden. Har ju börjat försöka med att äta två gg om dan. Det blev ltie kyckling och mosad avocado med rödlök och tomat i...
Hade 9-timmarspass i lördags på jobbet, åt inget innan jag åkte dit men så gav chefen mig en halv kanelbulle för att hon tyckte jag såg ut å va tom på energi. Haha. Åt den. Gott och inte så mkt ångest!
Blev ganska många knäckebröd med philadelphia till lunch, men det e bara 20 kcal per skiva(dom e små) och osten e inte sp mycket i heller (trodde det va mkt i sån!). Plus en avocado.
Åkte direkt till pappa sen, mina syskon hade vänner på besök och jag hade hoppats att de skulle ätit men dom hade väntat på mig. Det var färsk pasta och lax i chili och paprikasås. Bad om ytterst lite pasta och tog lite mer lax. Försökte att ignorera deras blickar, jag har ju ljugit länge och sagt att jag "bara inte äter kolhydrater". Egentligen märkligt att pappa inte förstår mer när han vet hur jag haft det innan.
Åt iaf upp även om det bara var som en halv portion. Sen dukades det fram brownies och jag fick ångest. Jag älskar choklad och kan inte INTE äta det när nån sätter det framför mig. Tog en bit. Sen gick jag och hämtade min frukt och nöt-blandning jag hade med mig. När alla satt i soffan smög jag upp åt tog en bit brownie till. Hade det inte varit för den hade jag inte haft sån ångest.
Åt ingen frukost imorse och sen började pappa.: "Men ska du verkligen inte äta frukost" "Nej" "Jo men det tycker jag du ska göra. nu tycker jag att det räcker, att du inte behöver gå ner mer. Jag fattar inte hur du kan växla sådär i vikt som du gör" nämen pappa det ska jag säga dig, kanske för att jag har en fucking ätstörning och haft det sista 8 åren och det VET DU. Men det sa jag inte såklart.
Åt lite hemma vid 15-tiden. 3 ägg i äggröreform. Sen kom en kompis förbi, hon tycker jag kastar bort mitt liv på att isolera mig, matvägra och hålla kontakten med mina ex. Jag hade hoppats att det skulle kännas bra att prata med henne men det gjorde det inte idag. Skulle äta kyckling till middag och jag med min otur hittar såklart en jävla liten larv/mask/whatever i maten. obeskrivligt hur öcklad jag kände mig och självklart kom alla mat upp igen., Helvete . Blev så ledsen att jag gick och köpte 2 hg lösgodis. Och en grillad korv. Med bröd. Helvete vad dåligt denna helgen gått. Och jag ska aldrig mer äta kyckling. Never!
Mötet
Åkte till stället igår utan att vara nervös eller orolig. Gick uppför alla trappor och undrade lite vad som skulle vänta mig. Möttes av en kvinna i min mammas ålder som visade mig runt. Fin, ljus lokal. De har föredrag, temakväller och kurser där. Och möjlighet för ett personligt samtal, det var det jag var på igår. När jag satt mig o soffan och hon gick för att hämta vatten till mig så stirrade jag på den vita väggen framför mig. Whiteboard. Färgglada kylskåpsmagneter, bokstäver. "Det är möjligt att bli frisk". Och så kom klumpen i halsen, kändes som att jag inte fick luft. Fick vatten och hon slog sig ner på andra sidan av mig och vi började prata. Höll tillbaka tårarna, så länge sen jag grät. Hon frågade när återfallet kom, jag sa att det var när det tog slut med mitt ex, när vi separerade. (7mnd sen typ).
"Var det ett jobbigt uppbrott?"
"Nej egentligen inte. Det hade varit dåligt ett tag och båda var eniga om det. Men. Jag. Saknar. Honom."
Sen sprutade tårarna. Jag vet att jag tänker på honom ibland, men jag var inte beredd på min reaktion.
Hon hjälpte mig massa med hur jag skulle gå till väga för att få hjälp, hur systemet funkar (bodde ju som sagt i Svea sist jag sökte hjälp och här e det ett helt annat system).
Hon pratade lite om sina erfarenheter med allt.
Hon var så klok och förstående, men när jag satt där så hade jag bara lust att lägga mig på golvet och skrika och berätta att jag får håll när jag går fortare än jättelångsamt, att jag inte kan klättra på stegen på lagret längre för jag är rädd att ramla ner, att jag inte orkar lyfta nåt alls längre, glömmer saker och fan TROR ATT MIN KROPP LÄGGER AV SNART. Jag tror kanske inte hon förstod hur lite jag äter.
Men jag sa ju inget, så hon kunde inte veta. Sen fick jag massa papper, en bok och information om dom. Gav henne en stor kram innan jag gick.
Satt och läste igenom alla papper igår och när jag öppnade boken hade hon skrivit "Till X från X" och gjort en smiley. Då började jag gråta för jag blev så rörd.
Matdagbok:
Tisdag:
3 miniknäckebröd (grova) med philadelphiaost, en halv avocado, en liten yohurt och pepsi max vid 12.
En liten chokladbit vid 19tiden (200 kcal)
1 moxarellaost, ca 100 g parmaskinka och 2 tomater på kvällen nån gång, typ 22.
Onsdag:
En banan vid 11.30
Lite parmaskinka och 4 stora oliver och pepsi max vid 15
2 grova knäckebröd med leverpastej vid 18
1 liten bit lax, 2 ägg i äggröreform och 1 tomar vid 21
(Hon bad mig att försöka äta middag på kvällen)
Vägde mig imorse som vanligt och har nu gått ner 2 kg på 2 dagar. Jag blir glad och rädd på samma gång. Vill ha kontroll,men känns som jag börjar förlora den.
Mat idag, torsdag:
1 risifrutti vid 12
3 miniknäckisar med philadelphiaost och en cheeseburgare (!?) vid 14.30
3 bagels med ost och choklad på kvällen som kom upp direkt. Det visste jag ju innan jag åt dom iofs.
Får se vad vågen står på imorn. Ibland går jag upp efter att jag spytt,ibland ner. 1 vecka kvar till solsemester med familj, jag är nervös för dom vet inget om återfallet. Än. Har snart nått målet jag satte upp till resan, bara 2 kg kvar. Ett av alla dessa jävla mål.
5e dagen med huvudvärk.
Uff. Åkte till min hemstad i torsdags efter jobbet, 4 väldigt jobbiga dagar. En mamma som inte mår bra och jag som försöker trösta fast vem ska trösta mig? Lite så. Huvudvärken blev på lördagen migrän som jag hade i två dygn. Jag måste gå och kolla upp den nu, två i min familj har det så det måste ju vara så. Problemet är att jag också måste gå till min läkare för att få remiss till att evt gå och prata med nån. Och jag vet inte vad jag ska upp först. vad som är mest akut, migränen eller maten. Säger jag det vid samma besök kommer jag bara få höra "börja ät så försvinner migränen". Fast jag tror inte att det bara har med maten att göra, jag har alltid haft mycket huvudvärk, även som frisk.
Eftersom jag inte kan bestämma mig för vad jag ska starta med så skjuter jag upp läkarbesöket. Bra plan va?
Ikväll så hade jag tänkt vara duktig och äta mozarella och parmaskinka till middag, men glömde köpa tomater och det fuckade upp allt. Regnet öste ner ute så jag orkade bara gå till 7/11- där det inte fanns tomater. Hjärnan kunde inte tänka, va så sjukt trött. Så istället för att gå hem köpte jag två pizzaslice, en stor muffins och två donouts, hem och hetsäta och spy. Det roligaste är att huvudvärken försvann.. ?!
På onsdag ska jag till ett möte på en frivillig organisation för ätstörningar. Ett personlig samtal för att hjälpa mig med vad jag ska göra. Jag är förväntsfull, livrädd och ledsen på samma gång.
Förutom att trösta min mamma i helgen och inte äta alls mycket (hon brukar ju tjata så på mig men nu åt hon nästan inte heller nåt) så var jag hemma en stund hos en vän till mig. Som känner mig så himla bra. Hon kramade om mig och undrade hur det gick. Jag berättade allt om mamma, hon undrade hur det gick med maten, jag tittade på henne och hon sa bara "fan, det går åt helvete eller hur? Jag ser det i dina ögon":
Besviken.
Har försökt att hålla mig ifrån hetsätning, inte för att svält är bättre men det känns lite bättre på nåt sätt. Men det blev ju hetsätning i lördags. Och igår. Åt ingen frukost och 3 knäckebröd med krämost och skinka till lunch. Plus en banan. Sen när jag kom hem så hetsät jag och spydde. Och fick magknip. Mötte upp två kompisar och gick hem till den ena av dom, dom åt nötter, jag drack pepsi max. Alla vi 3 har haft problem med maten, de är "friska" för det mesta men alla är ganska fucked upp egentligen, haha. Sen tog jag en promenad hem, fick pratat en del med hon jag pratar mest om med maten. Skönt. Tydligen e jag den enda hon kan prata fullt ut med om hennes bulimi.
Vaknade imorse och vågen visade minus ett kilo.
Varit sååå trött på jobbet idag, pms plus huvudvärk och yr. Åt ingen frukost i vanlig ordning men kände att jag var tvungen att ha nån varm mat så det blev tomatsoppa och 2 halva grova baguetter. Med ost. För mkt kcl men det var det värt för huvudvärken försvann.
Söndag
Födelsedagsfirande hos pappa idag. Hade förberett mig mentalt på alla kakor etc och looovat mig själv att inte äta något sånt . Inte äta alls. Kom dit. Visade sig att det var först fika med brownies och läsk,sen middag och efterrätt.
Sa först att jag inte skulle ha någon fika. Men det är som en jävla DROG. Jag bara kan inte motstå det. 4 bitar brownies åt jag. HELVETES JÄVLA SKIT. Och sen middag, två lite mindre än normalstora portioner. Men ingen efterrätt. 3 glas coca cola och ett glas rödvin. JESUS. Tur att jag inte åt nån frukost iaf.
Räknar med att vågen står på plus 1 imorn :(
Åh.
Hela grejen med att skaffa denna bloggen var ju att jag skulle skriva varje dag, lite så att jag skulle kunna hålla koll på vad jag äter etc.
Eeeeh,mitt minne är det sämsta nu alltså.
Måndag: Lunch vid 15: Lite chili con carne. Kväll:?!?!
Tisdag: Lunch vid 12: Lite chili con carne. Kväll:?!?!
Onsdag: Frukost vid 13 (ledig dag): Lite joghurt, 1 avocado, 1 mosad banan. Em/kväll: Middag hos en dejt. Färsk pasta (gaah) med någon kycklinggryta till. Åt ganska lite dock. Läsk med socker! Gaaah igen.
Torsdag: Frukost? Minns ej... Lunch: Lite tomatsoppa med mozarellaost, 2 grova knäcken. Fick en chokladbit av en på jobbet, typ 300 kcal. Gaah.
Kvällen: 1 öl, ett gas rött vin ute. Blev typ full. Haha. Sen 2 pizzaslice på 7/11 som stannade i magen. Fan.
Fredag: Lunch på jobbet vid 14.30: Lite tomatsoppa med mozarellaost, 1 grovt knäcke, lite joghurt & 1 banan. 3 bitar lösgodis som en kollega bjöd på.Vid 21: En hel bit mozarella, 150 g parmaskinka, 2 tomater.
Lördag: Lunch jobbet vid 12.30: 2 grova knäckebröd med krämost,kalkonskinka&tomat. 1 banan.
Kväll: Samma kvälls som igår vid 19tiden. Problemet: Kände mig duktig ett litet tag, plöstligt var jag på Ica och inhandlade pannkakor, nutella, chokladkex och lösgodis och mer läsk. Fan. Orkar inte alls hetsäta lite mycket som vanligt, säkert för att jag inte äter så mycket just nu?
Så nu sitter jag här. Ännu fattigare(1 vecka till löning och jag borde inte lägga mina sista pengar på hetsätning..), hungrigare och besviken på mig själv.
Men jag har gjort lite framsteg! Har mailat en ideel organisation för ett personligt samtal. Ett steg i rätt riktning mot hjälp. Om det nu är det jag vill ha.
Överkroppen är jag ändå ganska nöjd med, den är smal och fin, det är underkroppen som e problemet. Varför går jag inte ner på låren?!?!
Lördag.
Åh nej. Jag hatar att vara sjuk.
Vaknade med världens huvudvärk igår och var tvungen att ringa till min chef och säga att jag kom lite senare. Tog Alvedon, sov två timmar till. På jobbet så blev jag plötsligt iskall (jag är väldigt väldigt varm av mig, det är nästan bara i den värsta perioden av anorexin som jag kände att jag frös, annars, alltid varm.). Gick runt med gåshud, hackade tänder, och mina händer var som istappar typ. Kände mig yr och illamående.
Fick skicka ett sms till han jag skulle hem till efter jobbet, hade sett fram jättemycket emot att ses, fan.
Sen efter lunchen så blev jag sjukt v a r m . Jag fattar ingenting. Eller inte varm, men sådär äckligt kallsvettig.
Tog tempen när jag kom hem, nada. Så min fredagkväll bestod av att ligga i soffan och kolla film efter film, äta lite mat så att kroppen kunde orka jobba emot vad det nu är som är fel.
Igår kväll kände jag mig jätterastlös, jag ville verkligen hitta på nåt.
Vaknade för en timme sen. Sovit i 13 timmar. Huvudet spränger och jag känner mig helt utmattad. Som att det att ta sig från sängen till soffan är världens projekt. 37,6 visar termometern på, känns som jag har 40.
Så det blir soffan idag med, fast just nu känner jag mig inte rastlös, vill inte alls hitta på nåt. Känns bara så surt när jag väl har en ledig helg.
Jag har alltid varit mycket sjuk. Det startade när jag var bebis, in och ut på sjukhus, hosta, feberkramper, sen har jag varit klumpig och brutit en del ben, konstant halsfluss när jag var jätteliten, tillslut bort med mandlarna, gärna sådär 2-3 olika saker på en gång. under och efter gymnasiet har det varit värst på vinterhalvåret. Jag har de sista åren gått till läkaren varje vinter för att kolla vad det kan vara som gör att jag alltid blir sjuk. (Det värsta är nästan det att jag inte alltid blir superdupersjuk utan det här halvsjuka när det känns för jobbigt för att jobba men för lite sjuk för att kunna stanna hemma. Hela vintern är nästan en sån period för mig..) Men läkarna hittar ingenting, alla värden är alltid jättebra och proverna dom tar visar ingenting. De konstaterar bara att det verkar som att jag har ett konstant dåligt immunförsvar, inget man kan göra nånting åt.
Jag undrar om detta har med maten att göra. Det känns ju nästan som det, men jag har ju å andra sidan haft det såhär sen jag var liten och även i perioder när maten gått bra. Sen försöker jag ju som sagt alltid att få i mig vitaminer när jag känner att det är nåt på G för att kunna bli frisk...
