helamig

Så fort folk slutar säga "nu får du börja äta, nu ser du för smal ut" så får jag panik för jag tror att det är samma sak som att säga att jag är tjock. Så är det såklart inte.

Jag lovade min vän i början av sommaren att jag skulle boka tid hos en läkare för att kolla upp var man kan få hjälp (bor inte i samma stad eller land som sist jag var i behandling..).

Då kändes september som en evighet långt bort. Igår påminde hon mig om att jag snart borde beställa tid. Jag hatar att göra folk besvikna. Men jag tänker inte beställa nån tid.

Imorgon är det en ny vecka, nya tag. Jag ska gå ner de där kilona jag gått upp sista veckorna. Jag satsar på att gå ner 3 kilo. Det borde gå. Det enda stora problemet är att jag träffat en kille. Väldigt nytt, men jobbigt för det kommer alltid en dag då dom märker att man kanske är lite fucked up i maten. Åh.

När man pratar förhållanden så brukar jag tänka att jag haft fyra förhållanden (på ett, ett halvt, ett halvt och 2,5 år).

Även om det kanske egentligen är det sista som är det mest "äkta" eller vad man ska säga, i och med att vi bodde ihop länge, ofta träffade varandras familjer etc.

Sen har jag en del killar som jag kallar för ex när jag pratar om dom med vänner, även om vi kanske inte alltid var ett officiellt par. En del av dom var jag väldigt förälskad i, men det var inte lika seriöst för dom. Tror det är 3-4 stycken "låtsasex" jag har. I alla fall, det jag undrar över kanske är lite märkligt är att jag har kontakt med alla dom, till skillnad från mina riktiga expojkvänner. Hänger ni med?

Hade det inte varit för facebook så hade det nog inte varit alls samma sak, men man har dom där, säger hej till varann, pratar i telefon ibland när den ena eller bägge är singlar. Jag kan liksom inte sluta fundera på om det här är vanligt. Eller skit samma om det är vanligt eller inte, egentligen. Men det handlar nog om att jag har svårt att avsluta saker helt. Plus att jag har ett enormt bekräftelsebehov, som tur är jobbar jag på det.

En av dessa låtsasex är...låt oss kalla honom för Johan. Vi dejtade våren 2006, han var tio år äldre och tyckte hela tiden att våran åldersskillnad var ett ganska stort problem.. Jag var jätteförälskad och blev heartbroken när han en dag tre månader senare sa att vi inte kunde ses mer.. Sommaren gick och när hösten kom hörde han av sig en dag. Jag drog hem till honom en kväll jag skulle ut, vi skulle "förfesta ihop". Alla mina vänner sa att jag var galen men jag envisades med att jag skulle hem till honom bara för att bevisa för mig själv att jag kunde kontrollera mig själv och för att han inte skulle få mig bara för att det passade honom. Vi drack vin, rökte under köksfläkten och skrattade år vårens minnen. Det kändes jättebra och vi drog ut var för sig. När jag kom hem på natten ringde han och vips så var jag hemma hos honom igen och det slutade med att vi hamnade i säng. Vaknade dan efter och fick reda på att han numera var sambo och jag kände mig som ett fån. De var ihop ganska länge, när de tog slut addade han mig på facebook och vi hade lite kontakt, sågs nån gång och sen träffade han sin nuvarande för ett år sen. Han som alltid sa att jag var ung, håller just nu på att flytta ihop med en tjej som är ett år äldre än mig.

Jag har så många kärlekshistoria, fina och hemska. Ibland undrar jag hur mitt liv som film hade blivit.

Tragisk säkert.

Har fått höra allt möjligt om vad det är för "fel" på den men det viktigaste e väl att jag är väldigt spänd, har ont och får låsningar till o från.

Det som funkat bäst e min kiropraktor jag gått till i ett år men det är för dyrt för mig plus att jag undrade om det kanske kunde hjälpa med något annat.

Kallades in på rummet och han bad mig att berätta om varför jag kommit hit och vad som var problemet. Jag började babbla på om vad de jag gått till tidigare sagt, men det var han inte alls intresserad av. Istället ville han veta vad jag trodde var orsaken och hur jag upplevde det.

Han frågade om det var några fysiska/psykiska sjukdomar i familjen, och min första tanke var att det inte är så farligt. Men när jag började berätta om mammas tidiga hjärtinfarkt (stressrelaterad...), de två självmorden på pappas sida, folk med depressioner, personen med fetma etc så insåg jag att det kanske var lite ändå...

Han frågade mig om jag varit med om något traumatisk i mitt liv som kanske kunnat påverka min fysiska hälsa och då fick jag en stor klump i halsen..

Hatar att berätta om det för okänt folk pga rädslan att bli dömd...

Men sa ändå att "jaaa, jag fick ju bulimi när jag var 16...". Han tittade inte på mig dömande, utan förstående och undrade hur jag fått hjälp för det. Jag berättade om psykologerna, dietisterna, läkarna, öppenvården, dagvården och slutenvården..

Jag har aldrig tänkt på det så innan, men det är klart att psyket och fysiken hänger ihop mer än man tror!!

Sen började han behandlingen, tittade och kände på min rygg, fixade en lite låsning, sa att jag var i fin form och inte alls behövde gå mer till kiropraktorn, att de tyvärr för det mesta vill mjölka folk på pengar, att jag visst kan börja simma igen om jag vill (har tidigare fått sagt att jag inte kan det pga ryggen) och att jag bara behövde komma tillbaka till honom när jag får akut ont.

Under behandlingen kom jag att tänka på fler saker jag har, som astman och ticsen, och det förklarade ännu mer.

Jag grät när jag berättade om bulimin och hade tårar i ögonen när jag sa hej då till honom.

Det känns nästan som att jag har blivit frälst, eller inte frälst men som att en stor sten lättat från mitt bröst och att jag har honom att tacka för mycket.

Känns som en galet hög majoritet, men jag antar att det är så det är...

Jag älskar Angus & Julia Stone... Den här låten lyssnade jag mycket på när jag var som sjukast..

När jag försöker peppa mig själv att jaga bort matbitchen så lyssnar jag på den här istället:

Och så är det det här med de 2,5 kilona. Det är ju fortfarande -7,5 kg sen jag fick återfallet, men 15 kg mer än då jag var som sjukast. 8,5 kg mer än min nuvarande önskevikt. Så mycket viktstolpar i mitt liv att jag blir tokig.

Det värsta är att jag ser mig själv likandant i spegeln hur mycket/lite jag än väger.

En gång pratade jag med en bekant om ätstörningar och hon sa att för hennes del var det när det hände en hemsk sak i hennes familj som hon äntligen blev frisk, när hon insåg att "det fanns viktigare saker här i livet".

Så tänker jag på mig och all skit som har hänt i mitt liv, och det faktum att jag är en väldigt empatisk person som tar väldigt mycket åt mig av allt som händer i världen. När ska vändpunkten komma för mig?

En sak till. Såg nån ny HM-reklam på tv igår och HERREGUD alltså. Finns det ingen gräns för hur smala dom ska låta modellerna vara? Lår som tändstickor..

Drack nyponsoppa till frukost, sen åkte jag till jobbet. Fick till en ganska nyttig lunch: En banan, en kopp nyponsoppa, lite nötter och en liten joghurt.

Men efter jobbet fuckade allt upp sig. Åkte inom butiken och handlade en massa skit, hem, tryckte i mig allt och så upp med allt igen. FAN! Jag har varit så duktig och hållit mig ifrån bulimidelen länge. För att det på nåt sätt känns ännu värre än ana-delen. Men jag vet inte det är väl samma sak egentligen.

Saker som jag klarar av att äta utan att få ångest är banan, joghurt, mjölk med fitnessflingor, nötter.. Och en väldans pepsi max. Och om det ska vara varm mat så typ lax. Jag vill helst kunna äta annat men då blir det så lätt överätning så därför käkar jag helst spnt som jag inte förknippar med det (och det är tyvärr inte så mycket...)

Utåt sett så ser jag ut som en väldigt frisk, vanlig person. Jag är långt ifrån så smal som jag var när jag var sjukast. Jag vill ju verkligen inte tillbaks dit så jag borde väl bara sluta. Men det har blivit min drog, mitt sätt att hantera allt på. De 2,5 åren som det funkade bra var när jag var tillsammans med mitt ex. När det tog slut var det många i min närhet som var oroliga att det skulle bli ett helvete igen, särskilt när jag flyttade till min nya lägenhet.

Jag har alltid varit väldigt öppen med att jag är sjuk, mer eller mindre i alla fall. Så alla vet hur det är nu, alla förutom min familj..

Helvetet som jag kämpat med i cirka 8 år nu. Jag är inte allvarligt sjuk för tillfället, inte viktmässigt i alla fall.

Fick ett jobbigt återfall i april (tror jag det var..)efter att ha hållit mig frisk i handlingarna i 2,5 år, ett återfall som fortfarande håller på... Dåliga dagar som varvas med bra.

Jag kommer inte kämpa för att få en massa läsare utan bara få skriva av mig, eventuellt föra matdagbok, plus minus etc.