helamig

Så ringde en vän till mig. Hon är en av mina allra närmsta vänner,men vi har bara känt varann i 3 år så det här e första gången hon får se mig med ett ordentlgit återfall. Det är hon som tjatade på att jag skulle ringa min läkare etc. jag älskar henne och vet att hon abra vill väl men jag vet inte helt hur jag ska förhålla mig till henne. För jag märker hur frustrerad hon blir av att jag e sjuk. Såjag har inte träffat henne nu på två veckor och det var ett tag sen vi pratade i telefon och speciellt om det här. Men igår så var det massa saker hono undrade över och jag svarade. Tror att hon fick en chock för att jag var så ärlig. Så sa hon att hon märkte så stor skillnad på mig från i somras, hur jag pratade om det. Hon sa att hon inte visste vad hon skulle säga till mig, att hon såg på mig som en skör blomma som hon var rädd att trampa sönder... Jag sa att hon fick säga vad hon ville,att jag klarar mig, att det går bra. hon började gråta och sa att hon var rädd att hon skulle förlora mig . Jag är ju glad att hon bryr sig men samtidigt, återigen jag som ska trösta andra. Vem ska trösta mig?

Jag berättade om min ångest för familjeresan nästa vecka, att det värsta är att jag inte får väga mig. Att det inte så mkt handlar om att jag måste gå n e r men att hålla kontroll. Om jag inte får ha kontroll på en vecka är risken stor att jag äter extra lite för att försäkra mig om att jag verkligen inte går upp och då kanske jag tappar kontrollen. Typ så.

Iaf, imorse när jag vägde mig (efter ETT MISSTAG IGÅR). Så visade vågen på ETT KILO UPP.

Och så säger folk att man inte går upp av att äta litee extra en dag. Baha. nu har jag massa kilo att gå ner innan lördag, helst 3.